någonting som är så främmande men ändå inte. Jag känner den hela tiden, trots att jag står i mitten av all jordens rörelse. Jag hör den, jag ser den, jag kan röra den. När alla ser på, när ingen ser på, när någon ser på. Innan jag ska sova, efter jag har somnat, och tiden jag är vaken. Den enda känslan som är mig riktig är min ensamhet. Ingen vet, alla vet. Ingen vet hur det är att vara Jag. Ensamhet, den enda vän, eller ovän jag egentligen har. Ensamhet, ett sken som aldrig bedrar.